Minnen från min Fars älgjakter från 1880 och 90 talen.

av Helmer Holmberg

Förord av Stefan Helsing

Foto från Hällsjötorp

Helmer Holmberg som skrivit denna berättelse föddes den 19 november 1880 vid Hällsjötorp. Helmers mor var pigan vid torpet, Karolina Paulsdotter, född den 19 februari 1855 i Grythyttan. Helmers far anges som okänd i födelseboken.

1852 kom familjen Holmberg till Hammarbacken, de hade flyttat från Ödeby (Ödeby socken, mellan Lillkyrka i sydost, Glanshammar i söder, Axberg i väster, sjön Väringen och Fellingsbro socken i norr, Götlunda i öster). Några år senare, 1861, bosatte sig familjen vid Hällsjötorp som var en del av hemman nr 2 i Gränshyttan och ägt av Rockhammars Bruk. Det var skogvaktare Jacob Holmberg f.1820 i Ödeby och hans hustru Karolina Kristina Fredberg f.1826 i Ånsta samt barnen, Jacob Fredrik f. 1847 i Örebro, Hedvig Lovisa f.1849 i Ödeby, Carl Gustaf f.1852 i Ödeby, August Viktor f.1854 i Linde, Johan Edvard f.1862 i Linde och Axel Vilhelm f.1865 i Linde.

Om man följer Helmer och hans mor Karolina i husförhörslängderna ser man att de båda var bosatta i Guldsmedshyttan 1882 till 1887, närmare bestämt vid handelsboden hos bokhållare Carl Andersson Strant. När Helmers mor gifter sig med skomakaren Johan Alfred Andersson på Mårdshytte ägor så flyttas sonen, Helmer, åter till Hällsjötorp 1887 och anges därefter som fosterson till Johan Edvard Holmberg f.1862 och hans hustru Hanna Jonsson f.1859 i Ljusnarsberg.

Helmer Holmberg dog den 3 november 1964 i Särna, var gift med Svea Beata Holmberg f. Jonsson född den 25 oktober 1881 i Ljusnarsberg, död den 29 maj 1951 i Särna.

De första minnen jag har av älgjakt och älghundar hörrör sig från 1887 eller 1888. Far hade då i sin vård en jämtspets som kallades Passe, tillhörig inspektor Jäderberg vid Guldsmedshyttan. Passe var en god älghund, fast ej så envis följa älgarna om de gingo undan, därtill var han ytterligt rädd för vatten. En gång då Far släppt honom på älgar i östra marken och drevet gick västerut får han om en stund höra ett kraftigt ståndskall och i tro att älgarna stannat gjorde Far sitt yttersta för att hinna fram fort nog och får då till sin förargelse se hunden stå vid Holmsjöbäcken och ge hals, han vågade sig ej över. Emellertid sköts flera älgar för honom, en gång 3 tjurar på en dag i trakten av Hällaboda.

Emellertid var ju ej Passe egen hund utan tillhörde som sagt inspektor Jäderberg, varför Far ur en kull valpar efter Passe och en som jakthund oduglig tik som kallades Netta kvartog en valp, som erhöll namnet Pan till åminnelse av en hund som Farfar ägt och som hade varit styv, fast ej på älg. Pan växte till i ålder och odygd, vid endast ett halvt års ålder eller något däröver gjorde han sina första bekantskaper med älg i torpets omgivning.

Kom så 1 september sannolikt 1888 då Far skulle möta jägare från Guldsmedshyttan vid Bockhälla. Far, som gick tidigt hemifrån, tog vägen söder om Gränsjön och hade turen att möta en ung älgtjur, som sköts, någon mera älg den dagen fingo de ej. Dagen därpå gick Far ensam västerut åt Storbråtarna och fick då skjuta en stor älgtjur. Därpå ankom ett av Jäderberg skrivet brev av följande lydelse: ”Skogvaktare Holmberg skjut ej flera älgar”. Det skulle då skjutas älg även på södra bevakningen.

Emellertid blevo de utan och nästan hela september fick gå utan att få ägna sig åt älgjakt, hela september var då lovlig tid, näst sista dagen kommo jägare från bruket till Nyberget, då skulle åtminstone en till skjutas, detta höll emellertid på att gå om intet, de fingo visserligen spår på en älg, en ung tjur, som blev påskjuten jag tror av flera, men lyckades krångla sig undan, så jägarna från bruket måste resa hem utan älg, varpå Far gjorde ytterligare ett försök och lyckades skjuta älgen.

Under de påföljande åren sköts regelbundet 3 á 4 älgar årligen, mest av Far ensam, det var mycket sällan det lyckades få då jägare från bruket var med. Emellertid saknades det ej avundsmän, då Pans rykte som god älghund spreds. En gång då Far släppt hunden på en ungälg som gick undan söderut, den blev påskjuten av Gustaf Persson i Laggarboda då den gick över hans mark och drevet fortsatte in på s.k. Vävlarna där älgen sköts av jägare från Uskaboda, som också tog fast hunden och hade den instängd i en kolkoja, meningen var att de skulle dränka honom i en tjärn, men Gustaf Persson som gick efter drevet, anade deras avsikter sade åt dem att släppa hunden, vilket de också gjorde, så han kom hem efter något dygn.

Värre var det, jag vill minnas att det var 1893, då någon illasinnad person gav hunden gift, troligen kvicksilver, med påföljd att det bara kom blod från honom och han blev som ett skelett, till råga på allt gick han en dag till skogen med ett koppel släpande efter sig, han fick gå lös med ett koppel efter sig, då ingen trodde honom om att kunna gå bort så dålig som han var, allt letande med de andra hundarna till hjälp var lönlöst och han ansågs vara förlorad, men en dag efter ungefär en vecka kom han hem knallande utan koppel, men ännu magrare.

Han kryade så småningom på sig, men den hösten var han för svag att kunna ta med till skogen utan Far fick då låna Passe, för honom hade de ej vid Guldsmedshyttan lyckats skjuta någon älg, men den hade en höst varit utlånad till Sickelsjö och där hade de skjutit två älgar för honom. Far fick träna upp honom på nytt, men resultatet blev fyra älgar, den sista då farbror Anders i Blackvad var med sköts i trakten av Skomakarhällen och slaktades upp hemma vid Hellsjötorp. Pan var då med ute och var så pass att han högg Viktor Karlsson från Acksjön i armen då han pekade på älgen, som låg i en långkärra.

Året därpå var Pan i full vigör igen men behövde aldrig stå i hundgården mera. En dag släppt Far hunden på älgar i Andsjöfallet, men det var ungdjur som gingo undan in på Bredsjö marken där Jansson fick skjuta dem, sedan den var stucken fortsatte Far västerut åt Storbråtarna och sköt en ko och en tjur, så tre älgar sköts den dagen för hunden.

Ja, otaliga äro de steg som gingos med den hunden, han blev också trött ibland, en gång då tredje älgen för året sköts lade han sig utan att bry sig om att bita i den som eljest gjorde, sedan Far stuckit älgen och skulle gå, så ämnade han bära honom fram till Nyberget, men då fattade han humör, det var förrästen aldrig långt bort, och gick då fram till Nyberget där han fick vila medan älgen kördes hem. Efter en dags vila var han i ordning igen och den fjärde älgen för året stöp söder om Gränsjön, en särdeles stor och grann tjur.

Far var en god skytt, jag vet ej mer än en älg som blev påskjuten och gick ifrån honom, det var sista jaktdagen 1894, som var en söndag, förrästen den första älgjakt jag var med om, vi fingo spår efter en rätt stor tjur i Andsjöfallet, som låg västerut åt Storbråtarna, vid de s.k. Älgtjärnarna hade han träffat ko och kalv och stannat. Far såg en skymt av ett djur då det bar iväg, men skottet klickade, sedan stannade älgarna i trakten av Gruv Pelles mosse, där släppte Far Pan och drevet gick tillbaka österut, jag var utplacerad efter Finnakvarnsbäcken och hade order att om drevet gick österut tillbaka söka mig ned till Strävtorpsvägen, som då bara var en gångstig, och gå hem. Far fortsatte efter drevet och upphann älgen i Myggsjöån, där han gått ned för att svalka sig, och sköt två eller tre skott utan att det syntes bekomma älgen något, förmodligen var det gamla skott, som varit med för länge och kanske varit fuktiga någon gång.

Sista älgen för Pan sköt Far hösten 1898 mellan Hällaboda och Kardustorpet alldeles i mörkningen en kväll. En mycket vacker tjur, som stannade för hunden inne i en tät granskog, jag stod strax bakom ryggen på Far men kunde ej se älgen, efter skottet tog den ett språng innan den föll stendöd. Det var en ovanligt lugn och vacker höstkväll och Pans klara ståndskall hördes långt utöver markerna.

Efter Pans död köpte Far en prise i Gusselhyttan, som skulle läras till älghund, men därav blev intet resultat, han hade inte det minsta intresse för vare sig älg eller älgspår, men var så mycket bättre på katt och fågel, därav sköts åtskilliga av båda slagen för honom.

I min ungdom hörde jag åtskilligt berättas om farfars och Farbrödernas lodjursjakter. En vinter sköts fyra lodjur. Bl.a. talade Farfar om den förut omnämnda gamla Pan hur han anföll och slogs med lodjuren. En unglo bet han ihjäl i trakten av Rösjön, som de letade igen dagen efter. En annan gång anföll han en stor lohanne, men denne var för kraftig för att ta död på, utan hunden kom hem på natten sönderriven, dagen efter fortsatte Farfar jakten med en tik. Lon hade lagt sig strax intill platsen för nattens strid med Pan och gick undan tiken en sträcka, men upphanns av henne och kastade sig på kattdjurs vis på rygg och fick sina framramar om tikens bogar och skulle så riva av henne med baktassarna, men var för svag, tiken satt dock fast och skrek högljutt tills Farfar hann fram och trampade han då på lons hals och löste loss tiken varpå lon avlivades.

Modern till den unglo som Pan bet ihjäl sköts av Farbror Viktor i Kindlahöjden på nyåret 1877 då han var hemma på julferie från skogsskolan vid Presterud. Drevet hade dragit iväg västerut och han följde efter, uppkommen på Kindlahöjden stannade han för att lyssna och får då höra drevet, som vänt och bäst som han står där kommer lon emot honom, men då den får syn på skytten går den upp i en gran där den blev skjuten. Farbror hade sedan ett styvt arbete i den rätt djupa snön att komma hem, men som tur var träffade han på Vestlund i Nyberget, som hade kolning nerunder Röberget, han var där på kvällen och fatade kol, med honom fick han forsla lon till Nyberget. Efter den resan blev Farbror liggande sjuk så han blev försenade till skolan.

Vy över skogar och sjöar norr om Kindlahöjden

En annan gång tidigare hade Farfar givit sig ut på jakt efter lodjur, han bodde då kvar vid Hammarbacken och hade till medhjälpare Bergström som senare blev bosatt vid Hällaboda, denne var hemma för något skrivarbete, fram på dagen får han höra hundarna skälla ståndskall på andra sidan Gränsjön, han tar då sin bössa och skyndar dit och får i ett träd se ett lodjur, som hundarna kört upp, Bergström skjuter och lon kommer ner ramlande, men endast skadeskjutet varpå hundarna rusar på lon, som emellertid försvarar sig och klöser sönder hundarna duktigt, Bergström skulle då slå ihjäl det med bösskolven, som går av, till slut fick han dock livet ur det, men då hade han trasig bössa och sönderrivna hundar, när sedan Farfar kom hem så blev det ovett för hundarnas skull, som voro obrukbara på en tid.

Ja detta är något av de minnen jag har från tidigaste barndom och något från den tid jag kunde börja deltaga. Otaliga äro de steg som gåtts av såväl Far som Farfar och farbröderna på deras jakter, men det synes vara så att den som fått jaktivern i blodet skyr inga vedermödor, åtminstone i yngre år, för att tillfredställa denna lust.

Särna i mars 1946 Helmer Holmberg