Gränshyttan mantal 1820

Några förklaringar, källa: Wikipedia m.fl.

Mantalsskrivning: År 1652 bestämdes det att alla vuxna mellan 16 och 63 år skulle betala mantalspenning. Åldern höjdes år 1841 till 17 år och år 1857 till 18 år. Många var befriade från skatt: gamla, fattiga, sjuka, soldater, båtsmän, adel m.fl. Mantalsskrivningen ägde rum i slutet av varje år, då hushållsföreståndaren, oftast fadern, anmälde hushållets sammansättning i en så kallad mantalsuppgift. Läs mer

Mantal: hemmantal, historik, kameral taxeringsenhet eller besuttenhetsmått som utgjorde grund för beskattning.

Talet utgjorde ett mått på gårdens skattekraft och de skatteprestationer eller arrenden som gården skulle prestera. Ursprungligen var måtten 1, ½ eller ¼. Hemmansklyvningar och nedskrivningar av mantalet (förmedling) ledde efterhand till förskjutningar i kvoterna (till exempel ¾, 1/8)

Som underlag för bestämmande av skattens storlek (jordeboks- och mantalsräntan), fastställdes hemmanets skattekraft genom taxering under Gustav Vasas tid. Skattekraften angavs i mantal. Ordets betydelse var ursprungligen 'antal man', dvs. hur många krigsmän hemmanet skulle underhålla.

Hemman: är ett äldre begrepp med betydelsen bostad, boning, hemvist, hem och som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg en på landsbygden av åtskilliga ägor bestående och bebyggd gård och jordbruksfastighet med visst mantalsvärde.

På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal.

Ant.pers: Antal personer som var skyldiga att betala mantalspenning

Lb.=landbonde: Landbonden var inte självägande utan brukade någon annans jord; frälsebonden brukade adelns jord, kronobonden brukade kronans jord. Till skillnad mot skattebönder som ägde jorden de brukade.

Dagkarl: Daglönare icke fast anställd arbetare som avlönas per dag, dagakarl

Torpare: Torpare var landbor som bebodde mindre gårdar, så kallade torp, för vilka de erlade arrende i form av dagsverken åt markägaren.

Masmästare: Masmästare kallades den som var chef och ansvarig för hyttan, och liksom mästersmeden i smedjan, anställde han och avlönade, från sin lön, hyttans övriga arbetare. För att sköta hyttan behövde han kolskjutare, bokare, uppsättare, malmskjutare, slaggskjutare och klensmeder. När en blåsning skulle göras i masugnen ansvarade uppsättaren för att rätt mängd kol, malm och kalk blandades i masugnen, enligt masmästarens anvisningar.

Fördelsänka: Kvinnlig födorådstagare. Om man t.ex. sålde sin gård kunde man avtala om att för återstående livstiden behålla bostad och andra förmåner som ved, odlingsland, viss mängd spannmål, potatis eller andra förnödenheter. En sorts trygghetsavtal innan pension var uppfunnet. Den som hade förbehållit sig rätten kallades vanligen undantagsman(änka) eller födorådstagare. En sådan rätt, eller skyldighet om man ser det från köparens sida, följde med egendomen, så även om nye ägaren sålde gården var den näste ägare skyldig att uppfylla undantagskontraktet.

Assessor: från latin, bisittare; gammal ämbetsmannatitel. Titeln har också använts för ledamot av kollegialt organiserade myndigheter, vanligen domstolar.